Det här med att fylla 30 var inte alls så farligt. Tvärtom, faktiskt. Det har varit en väldigt gemytlig bemärkelsedag med alldeles lagom mycket av allt. Utom socker. Det har varit alldeles för mycket socker... Bjöd nämligen mina kvällsliga musikskolegitarrgruppsdeltagare (fint ord) på sockerkaka/tigerkaka/pepparkaka + Cola/Fanta och eftersom jag själv var födelsedagsbarnet så tog jag ju en ny kakbit för varje grupp som valsade in = hej och hå... Förra veckan när det uppdagades att jag skulle fylla år så tyckte eleverna att jag skulle baka en tårta och bjuda dem på, men eftersom jag är katastrofal med bakverk (såtillvida de inte är chokladmuffins eller morotskakor) och dessutom inte hade lust att städa upp efter grundskolebarns gräddkladdande fingrar över alla bord och stolar så fick det helt enkelt bli som det blev. Tack och lov verkade alla ändå vara nöjda. Tur för dem.

På gymnasiet tidigare under dagen blev det också firande, fast av det lite mer påhoppande slaget. Jag hade svängt förbi Burger King när jag handlade Ellens present på Media Markt och tog med mig maten för att äta inne på personalrummet (snitsigt kallat för "Backstage" eftersom musiklinjen går under namnet "On Stage"). Nu råkar det vara så att det i personalrummet finns en stor glasvägg där man kan se in i den stora ensemblesalen och när de fick syn på mig genom glaset så började det vinkas och viskas frenetiskt. Jag anade oråd men beslöt mig ändå för att tugga vidare på min mat och mellan tuggorna fortsätta diskussionen med kollegorna om huruvida det går att förstärka en gitarrsignal till Main Stage 2 utan pre-amp eller inte, men det tog inte många minuter innan vi blev avbrutna då lärarrummet blev stormat av en hoper elever som hoppade in och började sjunga "Happy Birthday" i stämmor – kollegorna hängde på och sen blev det kramkalas. Snacka om att känna sig uppskattad på arbetsplatsen!

När jag kom hem från jobbet så väntade min älskade syster Ellen med en kladdkaka och en trevlig present, nämligen en liten flaska badskum med chiliarom – how friggin' badass is THAT?! Nu ska jag bara hitta badsalt med chiliflarn i också så är lyckan total. På tal om lycka så blev jag för ett tag sedan tipsad av den gode herr Igor på Into Music om spelet Abobo's Big Adventure som är en tribut till alla gamla klassiska Nintendo 8-bitarsspel. Nu i kväll lyckades jag äntligen ta mig igenom hela spelet och jag kan lugnt säga att det var värt mödan flera gånger om att få se de episka slutscenerna. Episk är också min så kallade "Wall" på Facebook där jag under födelsedagen tickade in sisådär 250+ gratulationsmeddelanden som jag under dagen har jobbat hårt med att backtracka och svara på. Tror att jag fick med alla, men det är lätt att någonting slinter förbi när man hanterar såna mängder med text. Vissa nöjer sig med en uppdatering i stil med "öh, typ tack för alla hälsningar lixom..." men inte jag – allting skola besvaras personligen utefter gratulationens formulering! Ibland blir det bara ett kort tack och ibland blir det hela utlägg om barndomsminnen, känns lite mer äkta på det viset. Tidskrävande? Javisst, men det kan jag bjuda på åtminstone en gång om året. Dessutom är det ju inte varje år man fyller 30, inte sant?

Nu är mitt helrör med Pringles (hehehe...) slut och snart ska jag avrunda det här dygnet med att äta en B&J-glass. Mmm, födelsedag...

Tekniskt sett är det min 30-årsdag nu. Dock har jag inte gått och lagt mig ännu (i vanlig ordning) så jag räknar det fortfarande som dagen innan. Har någon skum känsla i kroppen som gör att jag är spänd i nacke och axlar, mer än vanligt. Undrar om det lossnar till i morgon när jag vaknar eller om det blir värre under natten? Nåja, det ger sig nog. Morgondagen ska faktiskt inledas med presentinköp till min kära syster Ellen som fyller år dagen efter mig (d.v.s. fredag, samma dag som jag ska till Köpenhamn för att se Dream Theater + Periphery). Känner mig tämligen säker på att hon kommer att uppskatta saken i fråga. Förhoppningsvis kommer jag även att uppskatta DT-konserten och jag hoppas innerligt att de spelar Under a Glass Moon trots att de enligt säkra källor inte gjorde det på konserten i Stockholm tidigare i kväll. Nu har visserligen bandet en tendens att vilja kasta om setlistorna lite från gig till gig just för att ge varje publik en någorlunda unik upplevelse, så hoppet om att få se världens bästa metalgitarrsolo (i just Under a Glass Moon) finns definitivt där!

För övrigt har jag kommit på att jag faktiskt önskar mig en ny GPS. Är lite trött på att köra vilse på skogsvägar och bli uppmanad att ta motorvägsavfarter som inte funnits på tre år. Ehrm...

 
My alter-ego Mr. Gul - Guardian of the Powerchord

Ny måndag, ny vecka, ny start. Så är det i alla fall tänkt, men rätt sällan blir det så. Oftast blir det visserligen ny måndag och ny vecka, men ändå känns det mest som att det blir samma start varje gång. Söndag kväll, när man är som allra tröttast efter veckans samlade aktiviteter, så sätter man igång med att förbereda allting som behöver fixas inför nästa vecka (90% av det brukar ha med jobbet att göra) och när man helt enkelt inte orkar mer utan stupar i säng alldeles för sent för att hinna få en tillräckligt lång nattsömn för att hinna bli utvilad inför den kommande arbetsveckan så har man ändå inte hunnit med allt man tänkte göra. Eller ja, nu talar jag iofs bara för mig själv, hur ni andra går tillväga vet jag ärligt talat inget om (men ni får gärna berätta, för jag är nyfiken!). I går lyckades jag få ordning på det mesta i planeringen förutom alla samtal till elever som ännu inte dykt upp på instrumentlektionerna den här terminen. De samtalen klarade jag dock av i dag och de som inte svarat har jag skickat SMS till, så nu anser jag att jag gjort min del. Bara att invänta svar och se. De flesta av dem jag fick tag i hade vettiga anledningar till att de inte dykt upp (t.ex. en som hade brutit armen) och lovade att komma den här veckan. Tyvärr har en av mina ensembler halverats i storlek pga avhopp och nu undrar jag lite hur det ska bli med de två stackarna som är kvar... Har en fundering på att slå ihop dem med en av de mindre ensemblerna, men det är nivå- och åldersskillnad som ska tas hänsyn till, plus att instrumentfördelningen blir ganska ojämn. Ska diskutera saken med min eminente kollega Göran i veckan så får vi se om vi kan hitta någon bra lösning.

Det finns (eller åtminstone fanns när jag var yngre) någon slags oskriven regel som säger att män/pojkar inte får läsa manualer till tekniska apparater, utan antingen ska förstå allting direkt eller lista ut det på egen hand. Själv har jag alltid varit en sådan som lusläst manualer/instruktionsböcker just för att bespara mig själv både tid och tänkbar framtida vånda. Ett av undantagsfallen till detta var när jag av någon helt outgrundlig anledning struntade i att läsa manualen till min kära lilla 8-kanalsmixer som under flera års tid stått på mitt datorskrivbord och agerat mellanport till datorns ljudkort och alla mina instrument/effekter/mikrofoner. Mixern är designad på det viset att det inte finns någon On/Off-knapp, så för att stänga av den så måste man helt sonika strypa strömmen. Dum i huvudet som jag är så tänkte jag att "...då är det väl smartast att helt enkelt lossa strömsladden från mixern?" och så har jag gjort nu i snitt varannan dag sen jag köpte den. Nu i somras så hjälpte min gode vän Anders Treptow mig att lista ut att de problem jag haft med mitt nuvarande ljudkort egentligen berodde på mixern och inte själva ljudkortet – det är nämligen så att nivåindikatorn för utljudet på mixern inte riktigt matchar nivåindikatorn på ljudkortets ingång och således har oväntad/oönskad distorsion uppstått. Nåväl, jag sänkte helt enkelt utljudet på mixern och tänkte inte mer på det eftersom problemet var löst. Eller ja, delvis i alla fall. Häromveckan så upptäckte jag dock att mixerns nivåindikator för den högra kanalen står på max oavsett hur mycket eller lite output man har, den verkar alltså ha fått sig en digital smäll på något vänster. Då fick jag ett infall och beslöt mig för att läsa manualen där det stod att man absolut INTE fick stänga av mixern genom att dra ut sladden eftersom det föreföll risk för både fan och hans moster att dyka upp i maskineriet om man fick för sig att göra något så urbota korkat. Det korrekta sättet att stänga av mixern hade alltså varit att krypa ner under och bakom mitt skrivbord, gräva upp adaptern ur sladdhärvan (som går genom min sladdsamlare) och leta reda på stickkontaktsänden för att sedan lossa den ur strömdosan utan att rubba någon av de andra datorprylarna som sitter kopplade i samma dosa. Det har jag ju uppenbarligen inte gjort. Istället har jag strömskadat min stackars kära mixer och nu distar den på alla möjliga sätt och vis. Måste ändå jag säga att jag gillar vad den gör med basljudet, särskilt när jag har min Woodo B7:a kopplad via line-in. Inte lika ball när jag kopplar in guran via den gamla POD 2.0:an, dock...

För övrigt så är jag omåttligt glad över att äntligen ha haft både den nya förstärkaren och det nyfixade pedalbordet välfungerande tillsammans i replokalen under helgen som gått. Den som säger att man inte kan köpa sig lycka har aldrig sett mig ensam i replokalen, det är en sak som är säker...

Peavey ValveKing 100 och en Shure SM57 = köttljud!

Boss volympedal, Boss noise suppressor, Korg Pitchblack stämapparat, DigiTech Whammy, Morpheus DropTune, Line6 Relay G30 trådlöst system, Ibanez Weeping Demon wah-wah, Boss delay, Marshall Supervibe chorus, Peavey ValveKing footswitch och den customtillverkade ACE I boostpedalen som min gode vän Anders Carlsson designat/konstruerat åt mig. På undersidan sitter en gömd grendosa med tre uttag där den ena går till whammyn, den andra till DropTunern och den tredje till en Voodoo Labs Pedal Power 2 Plus som fördelar ström till alla de övriga pedalerna (utom volympedalen och footswitchen som inte behöver någon ström). Fint!